Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

206

tillbaka från ingången och samlades omkring honom, varpå de tycktes tåligt avvakta det ögonblick, då den främmande mannen skulle anse det med sin värdighet förenligt att tala. De flesta av dem lutade sig i lättjefulla, vårdslösa ställningar mot de stolpar, som uppburo den bräckliga byggnadens tak, medan tre eller fyra av de äldsta och mest framstående hövdingarna togo plats på marken litet framför de andra.

En fackla brann i hyddan och kastade sitt i luftdraget flämtande, röda sken från ansikte till ansikte, från gestalt till gestalt. Heyward försökte att i dess ljus läsa i sina värdars ansikten vilket mottagande han kunde vänta sig. Men hans skarpsinne förmådde föga mot den kalla förställningen hos det folk, bland vilket han hade givit sig in. Hövdingarna framför honom kastade knappast en blick på hans person, utan höllo sina ögon riktade på marken med en min, som kanske skulle föreställa vördnadsfull, men som mycket väl kunde tolkas som ett uttryck av misstro. Männen i skuggan voro mindre återhållsamma. Heyward märkte snart deras forskande men förstulna blickar, som i själva verket tum för tum granskade hans person och dräkt, utan att förbise eller underlåta att göra sina hemliga anmärkningar över ett drag i hans ansikte, en åtbörd, ett streck i målningen eller ens snittet på ett plagg.

Slutligen trädde en man, vars hår började bli gråsprängt men vars senfulla lemmar och fasta steg visade, att han ännu kunde bära mannaålderns plikter, fram från ett mörkt hörn, där han förmodligen hade tagit plats för att osedd kunna göra sina iakttagelser. Han talade nu, men som han begagnade wyandoternas eller huronernas språk, voro hans ord obegripliga för Heyward; att döma av de åtbörder, som beledsagade dem, tycktes de likväl snarare yttras av artighet än i vrede. Heyward skakade på huvudet och lät med en åtbörd förstå, att han icke kunde svara.

»Talar ingen av mina bröder franska eller engelska?» frågade han på det förra språket och såg därvid omkring från ansikte till ansikte i hopp om att få en jakande nick till svar; men fastän mer än en vände på huvudet liksom för att uppfatta meningen med hans ord, förblevo de likväl obesvarade.