208
huronerna från de stora sjöarna, och fråga, om några bland dem äro sjuka!»
En ny tystnad följde på detta tillkännagivande av den egenskap, i vilken främlingen hade kommit. Allas ögon riktades samtidigt på hans person liksom för att utforska, om förklaringen var sann eller falsk, och detta med en slughet och skärpa i blicken, som kom föremålet för deras undersökning att bäva för utgången. Emellertid befriades han ännu en gång ur sin förligenhet av den förre talaren,
»Bruka de kloka männen i Kanada måla sitt skinn?» frågade huronen kallt. »Vi ha hört dem skryta av, att deras ansikten äro vita.»
»När en indianhövding besöker sina vita fäder», svarade Heyward med stort lugn, »lägger han bort sin klädnad av buffelhud för att bära den skjorta, som bjudes honom. Mina bröder ha givit mig färg, och jag bär den.»
Ett lågt bifallssorl gav till känna, att artigheten mot stammen upptogs gynnsamt. Den åldriga hövdingen gjorde en lovordande åtbörd, som besvarades av flertalet närvarande genom att räcka fram ena handen och låta höra ett kort utrop av belåtenhet. Heyward började nu andas friare, i den tron att den svåraste delen av hans förhör var över, och då han redan hade berett sig på en osökt och sannolik historia, som skulle ge stöd åt hans uppgift om sitt yrke, växte hans hopp om slutlig framgång.
Efter några ögonblicks tystnad liksom för att ordna sina tankar, så att han skulle kunna ge ett passande svar på den förklaring deras gäst nyss hade givit, steg en annan krigare upp och intog ställning för att tala. Men han hade icke väl öppnat munnen, förrän från skogen hördes ett lågt men hemskt ljud och omedelbart därpå ett högt och gällt tjut, som drogs ut tills det liknade vargens längsta och mest klagande rop. Det plötsliga och förfärliga avbrottet kom Heyward att rusa upp från sin plats, glömsk av allt utom det intryck, som ett så ohyggligt skrik hade gjort. I samma ögonblick skyndade krigarna i en klunga ut från hyddan, och luften utanför fylldes av högljudda rop, som nästan överröstade de förfärliga ljud, som ännu skallade under skogens valv… Ur stånd att längre lägga band på sig, rusade Heyward ut och befann sig snart mitt
