sin triumf genom ett lugnt och överlägset småleende — ett tecken till förakt, som tillhör alla tider och varje folk. Magua, som märkte detta minspel, lyfte sin arm och knöt handen mot fången, varvid de lätta silverprydnaderna, som voro fästa vid huronens armring, skramlade vid armens darrning, då han på engelska utropade i hämndfull ton:
»Mohikan, du dö!»
»Hälsovattnet skall aldrig bringa de döda huronerna till liv», varade Unkas på delawarernas välklingande språk. »Den brusande floden sköljer deras ben. Deras män äro kvinnor, deras kvinnor äro ugglor. Gå och kalla tillsammans huronerna, de hundarna, att de må få se en krigare. Mina näsborrar plågas, de vädra blodet av en feg usling.»
Den sista anspelningen träffade djupt, och såret sved. Många av huronerna förstodo det främmande språk, varpå fången talade, och Magua var en av dem. Denna sluga vilde insåg sin fördel och begagnade sig ögonblickligen av den. Han lät sin lätta skinnmantel falla från axeln, sträckte fram armen och släppte lös en flod av sin farliga och svekfulla vältalighet.
Han redogjorde åter för tilldragelserna vid anfallet på ön i Glenno vattenfall, sina kamraters död och huru deras fruktansvärdaste fiender hade undkommit. Därpå beskrev han beskaffenheten och läget av det berg, dit han hade fört de fångar, som fallit i hans händer. Om sina egna blodtörstiga avsikter mot de två flickorna och huru hans ondskefulla planer hade gäckats, därom nämnde han ej ett ord, utan öfvergick hastigt till berättelsen om hur hans skara hade överrumplats av La longue Carabine och den olycksdigra utgången därav.
Därpå sänkte Magua sin röst, som dittills hade varit klar, stark och hög och började orda om de dödas förtjänster. Ingen egenskap, som borde kunna väcka en indians deltagande, underlät han att framhålla. En hade aldrig förgäfves gått på jakt, en annan hade varit outtröttlig i att följa deras fienders spår. Den ene var tapper, den andre var ädelmodig. Kort sagt han gjorde sina häntydningar så, att de inom ett av så få familjer bestående folk kunde anslå varje sträng och möjligtvis i sin ordning väcka genklang i något bröst.
