Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
251

man tänker på saken», sade han. Därpå drog han en djup suck, sannolikt en bland de sista, som någonsin avpressades honom, av längtan efter den samhällsställning han för så länge sedan hade övergivit, och tillade: »Det är så jag själv skulle vilja handla såsom varande en man utan någon korsning i blodet, fastän det inte alltid är lätt att bete sig mot en indian på samma sätt som mot en medkristen. Gud välsigne er, kära vän! Jag tror, att ni inte är på så synnerligen orätt spår, om man tar saken riktigt i betraktande och har evigheten för sina ögon, fastän mycket beror på de naturliga anlagen och frestelsens makt.»

Därpå skakade kunskaparen hjärtligt hand med David, efter vilken vänskapsyttring han genast lämnade hyddan, åtföljd av odjurets nya representant.

I samma ögonblick som Falköga befann sig under huronernas ögon, rätade han upp sin resliga gestalt på Davids stela sätt, slängde med armen för att ange takten och började någonting som i hans tycke var en efterhärmning av Gamuts psalmsång. Till lycka för det vanskliga vågstycket hade han att göra med öron, som endast föga voro vana vid ljuva harmonier, annars skulle det ömkliga försöket ofelbart ha blivit upptäckt. De måste nödvändigt gå nära förbi vildarnas mörka grupp, och kunskaparen höjde rösten i samma mån som de närmade sig den. När de kommo alldeles inpå den, sträckte den huron, som talade engelska, fram sin arm och hejdade den förmodade sångmästaren.

»Är delawaren, den hunden rädd? Skola huronerna få höra hans jämmer?» frågade han, i det han lutade sig fram och stirrade i det skumma ljuset för att se uttrycket i den andres ansikte.

Nu hördes från vilddjuret ett så utomordentligt argt och naturligt brummande, att den unga indianen ryggade tillbaka, liksom oviss om det var en verklig eller spelad björn han såg framför sig. Falköga, som var rädd att hans röst skulla förråda honom för hans sluga fiender, begagnade sig med glädje av detta avbrott för att åter bryta ut i en musikalisk kraftyttring, som sannolikt i ett mera förfinat samhälle skulle ha betecknats som straffbart oljud. Bland dessa hans åhörare däremot gav den honom endast ytter-