värdar nu gjorde, ge sig sken av att betrakta besöket som den naturligaste sak i världen, oaktat envar av de närvarande var fullkomligt övertygad om, att det måste stå i samband med något hemligt syftemål, som därtill sannolikt var av stor vikt för dem själva. När alla hade stillat sin hunger, togo kvinnorna bort trätallrikar och kalebasser, varpå båda parterna började bereda sig på en skarp kraftmätning i slughet.
»Har min store fader i Kanada åter vänt sitt ansikte till sina barn huronerna?» frågade delawarernas talare.
»När förhöll det sig någonsin annorlunda?» svarade Magua. »Han kallar mitt folk sina högst älskade.»
Delawaren gav med en allvarlig nick tillkänna sitt bifall till det han visste vara en lögn och fortfor:
»Era unga mäns tomahåker ha varit mycket röda.»
»Det är så, men de äro nu blanka och bleka till färgen, ty yengees äro döda och delawarerna äro våra grannar.»
Den andre uttryckte med en åtbörd av handen sin erkänsla för den om fredliga avsikter vittnande artigheten och förblev därpå tyst. Så frågade Magua, liksom om han genom hänsyftningen på blodbadet hade blivit påmind om denna sak:
»Gör min fånge mina bröder mycket besvär?»
»Hon är välkommen.»
»Stigen mellan huronerna och delawarerna är kort och öppen; må hon sändas till mina kvinnor, om hon gör min broder besvär?»
»Hon är välkommen», upprepade delawarehövdingen med ännu större eftertryck.
Den i sina beräkningar svikne Magua satt tyst under några minuter, ehuru han i sitt yttre visade sig likgiltig för de avslag han hade fått på detta sitt första försök att återfå Cora i sitt våld.
»Lämna mina unga män delawarerna utrymme för deras jakt på bergen?» återtog han slutligen.
»Lenaperna äro herrar över sina egna kullar», svarade den andre litet högdraget.
»Det är bra. Rättvisan är rödskinnens herre. Varför skulle de blanka sina tomahåker och slipa sina knivar mot
