kloka drag å Maguas sida ögonblickligen gjorde sin verkan. Delawarernas stränga allvar lämnade rum för ett hjärtligare uttryck, och särskilt värden, som under några ögonblick med tydlig belåtenhet betraktade sin frikostiga andel av bytet, fann sig föranlåten att med starkt eftertryck upprepa orden:
»Min broder är en vis hövding. Han är välkommen.»
»Huronerna älska sina vänner delawarerna», svarade Magua. »Och varför skulle de ej det? De äro färgade av samma sol, och deras rättrådiga män skola jaga på samma mark efter döden. Rödskinnen borde vara vänner och med öppna ögon ge akt på de vita männen. Har ej min broder spårat spioner i skogarna?»
Delawaren, vars namn betydde Hårdhjärta, av fransmännen översatt till Le Coeur dur, glömde den halsstarrighet, som sannolikt hade förvärvat honom ett så betecknande namn. Hans ansikte antog märkbart ett mindre strängt uttryck, och han värdigades nu svara mera rakt på sak.
»Främmande mockasiner ha förekommit kring mitt läger. Deras spår ha följts till mina hyddor.»
»Har min broder piskat ut de hundarna?» frågade Magua, utan att visa minsta förvåning över hövdingens förra undvikande svar.
»Det gick ej an. Främlingen är alltid välkommen till lenapernas barn.»
»Främlingen, men inte spionen.»
»Skulle då yengees sända sina kvinnor som spioner? Sade ej huronhövdingen, att han tagit kvinnor till fånga i striden?»
»Han sade ingen lögn. Yengees ha skickat ut sina kunskapare. De ha varit i mina hyddor, men de funno ingen där, som hälsade dem välkomna. Då flydde de till delawarerna; ’ty’, sade de, ’delawarerna äro våra vänner; de har vänt sitt sinne från sin fader i Kanada’.»
Denna försåtliga antydan var en stöt som träffade, och den skulle i ett mera utvecklat samhälle ha förskaffat Magua rykte som en skicklig diplomat. Enligt vad delawarerna själva väl visste, hade deras stams underlåtenhet att infinna sig på sin post för kort tid sedan ådragit dem många förebråelser från deras franska bundsförvanters sida, och
