Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

286

Ett enda ögonblick njöt Unkas av sin triumf och smålog lugnt åt uppträdet. Därpå vinkade han bort hopen med en hög och stolt armrörelse, steg fram inför sitt folk med en konungs min och talade med en röst, som ljöd högre än det sorl av beundran, som gick genom hopen.

»Lennilenaper!» sade han. »Min släkt uppbär jorden. Er svaga stam står på mitt skal. Vilken eld, som en delaware kan upptända, skulle väl bränna mina fäders son?» tillade han, i det han stolt pekade på det enkla vapenmärke han bar på sitt skinn. »Det blod, som kommer från en sådan stam, skulle kväva era lågor. Min ätt är folkens stamfader.»

»Vem är du?» frågade Tamenund, i det han reste sig, därtill föranledd av de gripande toner han hörde snarare än av någon mening, som han uppfattade av den andres tal.

»Unkas, son av Chingachgook, en son av den stora Sköldpaddan», svarade fången ödmjukt, i det han vände sig bort från folket och böjde sitt huvud i vördnad för den andres personlighet och år.

»Tamenunds stund är nära!» utropade den vise. »Dagen är äntligen kommen efter natten. Jag tackar dig, Manitu, för att här finns en, som kan fylla min plats vid rådselden, Unkas, son av Unkas, är funnen. Låt den döende örnens ögon skåda den uppgående solen!»

Med lätta men stolta steg gick ynglingen upp på estraden, där han blev synlig för hela den upprörda och undrande mängden. Tamenund höll honom länge på armslängd ifrån sig och följde varje linje i hans ädla och stolta drag, med aldrig tröttnande blick, som ådagalade, att han vid denna granskning erinrade sig sin egen lyckas dagar.

»Är då Tamenund en gosse?» utropade slutligen den hänryckte profeten. »Har jag drömt om så många vintrars snö, drömt att mitt folk var skingrat som sanden i böljorna, drömt om yengees, talrikare än löven på träden? Tamenunds pil skulle ej skrämma hjortkalven, hans arm är vissnad som den döda ekens gren, snigeln skulle vara snabbare i sitt lopp, och dock står Unkas framför honom sådan han var, när de gingo till strid mot blekansiktena — Unkas, sin stams panter, lenapernas äldste son, mohikanernas visaste