294
människors boningar. Jag vill inte säga», fortfor hon, i det hon tryckte kunskaparens hårda hand, »att hennes far skall belöna er, ty sådana som ni äro höjda över all belöning av människor, men han skall tacka och välsigna er. Och tro mig, en rättrådig och ålderstigen mans välsignelse saknar ej sitt värde i himmelns ögon. Gud give, att jag kunde få höra en sådan från hans läppar i detta förfärliga ögonblick!»
Hennes röst kvävdes, och hon stod tyst ett ögonblick; därpå gick hon ett steg närmare Heyward, som stödde hennes medvetslösa syster och fortfor, nu i mera dämpad ton:
»Jag behöver inte uppmana er att omhulda den skatt ni kommer att äga. Ni älskar henne, Heyward, det skulle överskyla tusen fel, om hon hade dem. Men nu är hon så mild och ljuv, så älsklig och god som en dödlig kan vara. Hon är vacker, ack så obeskrivligt vacker» — hon lade sin hand med vemodig ömhet på Alices vita panna och sköt undan de gyllne lockarna, som föllo ned över den — »och dock är hennes själ lika ren och fläckfri som hennes hy. Jag kunde säga ännu mycket — mer kanske, än jag vid lugnare eftertanke skulle gilla, men jag vill bespara både er och mig själv…»
Hon avbröt sig, hennes röst blev ohörbar och hennes ansikte böjdes ned över systerns gestalt. Efter en lång brinnande kyss rätade hon upp sig, vände sig bort med likbleka drag men utan en tår i sina feberglänsande ögon och sade till vilden i hela sin stolta ton:
»Nu är jag färdig att följa er, om ni behagar.»
»Ja, gå», skrek Heyward, i det han lade Alice i en indianflickas armar, »gå, Magua, gå! Dessa delawarer ha sina lagar, som förbjuda dem att kvarhålla dig, men jag — jag har ingen sådan förpliktelse. Gå, ondskefulla odjur, varför dröjer du?»
Det vore svårt att beskriva det ansiktsuttryck, varmed Magua lyssnade till detta Heywards hot att följa honom. Först syntes där en vild och tydlig yttring av glädje, men den kvävdes genast under en blick av kall slughet.
»Skogarna äro öppna. Öppna handen kan följa med», nöjde han sig med att svara.
