32
»Här finns bara en hjort, och den är död», sade indianen, i det han lutade sig ned, så att hans öra nästan vidrörde marken. »Jag hör ljudet av fötter.»
»Kanhända att vargarna drivit bocken att söka ett gömställe och nu följa hans spår.»
»Nej, vita mäns hästar komma», genmälde den andre, i det han reste sig med värdighet och återtog sin plats på den kullfallna trädstammen med hela sitt förra lugn. »Falköga, de äro dina bröder, tala du till dem.»
»Det skall jag göra, och det på engelska, som själva kungen inte behövde skämmas att svara på», svarade jägaren på det språk, varav han berömde sig. »Men jag ser ingenting och inte heller hör jag något ljud av människa eller djur. Det är i alla fall besynnerligt, att en indian skall uppfatta de vitas ljud bättre än en man, som, efter vad hans värsta fiender måste medgiva, inte har någon blandning i sitt blod, fastän han kanske har levat tillsammans med rödskinnen tillräckligt länge för att vara misstänkt. Ha! där ljöd verkligen någonting, liksom knakandet av en torr gren; nu hör jag buskarna prassla — ja, ja, där hörs ett ljud av steg, som jag tog för bruset från fallen, och — men där komma de själva. Gud bevare dem för irokeserna!»
IV.
MAGUA.
Orden hade icke väl blivit uttalade av kunskaparen, när den främste i sällskapet, vars annalkande steg indianens vaksamma öra hade uppfattat, blev fullt synlig. En upptrampad stig av det slag, som bildas genom hjortarnas med bestämda mellantider återkommande vandringar, slingrade sig genom en liten del ej långt därifrån och gick fram till floden på det ställe, där den vita mannen och hans röda följeslagare hade tagit plats. På denna stig färdades resandena, som hade framkallat en i skogens djup så ovanlig överraskning, och närmade sig långsamt
