»Vad säger ni, Renard?»
»Le Subtil säger, att det är gott.»
Indianen riktade därvid sina ögon skarpt på Heywards öppna ansikte, men då han mötte dennes blick, vände han hastigt bort dem, varpå han betänksamt satte sig ned på marken, tog fram kvarlevorna från en föregående måltid och började äta, dock ej utan att först långsamt och försiktigt ha sett sig omkring.
»Det är bra», återtog Heyward, »i morgon skall Le Renard ha kraft och syn att finna stigen.» Han tystnade, ty ljud liknande knakandet av en torr kvist och prasslandet av löv hördes från buskarna i närheten; men han fattade sig ögonblickligen och fortfor: »Vi måste göra uppbrott, innan solen är synlig, annars kan Montcalm ligga på vår stig och utestänga oss från fästet.»
Maguas hand sjönk ned från hans mun till sidan, och fastän han hade blicken fäst på marken, var hans huvud bortvänt, han näsborrar utspärrade, och hans öron tycktes till och med stå mer upprätt än vanligt, varigenom han fick utseendet av en bildstod, avsedd att föreställa den mest spända uppmärksamhet.
Heyward, som med vaksamt öga följde alla hans rörelser, lösgjorde med obekymrad uppsyn sin ena fot ur stigbygeln, på samma gång han förde ena handen till björnskinnsklaffen på hölstret. Varje försök att upptäcka den punkt, som mest var föremål för löparens uppmärksamhet, omöjliggjordes fullkomligt av de oroliga blickarna, som icke tycktes vila ett enda ögonblick på något särskilt föremål och likväl knappast kunde sägas röra sig. Under det att Heyward tvekade, hur han skulle gå till väga, reste sig Le Subtil försiktigt upp i stående ställning, fastän med en så långsam och varlig rörelse, att ej det ringaste buller framkallades av förändringen. Heyward insåg, att det nu var nödvändigt för honom att handla, varför han kastade benet över sadeln och steg av hästen för att gå fram och gripa sin förrädiska följeslagare, varvid han litade på sitt eget mod och sin styrka. Men för att förebygga all onödig oro bibehöll han en lugn och vänlig uppsyn.
»Le Renard subtil äter inte», sade han, begagnande
