Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

52

märksamhet åt vad som tilldrog sig. Han satte sig på ett klipputsprång och gav inga andra tecken till medvetande än de ofta upprepade djupa suckar, som förrådde hans inre kamp. Plötsligt hördes halvkvävda röster, liksom om män ropade till varandra i jordens innandöme, varpå ett ljussken visade sig för de utanför varandes blickar och uppdagade ställets så högt prisade hemlighet.

I bortre ändan av en i klippan befintlig smal och djup grotta, vars längd syntes betydligt utsträckt på grund av perspektivet och den belysning, vari den sågs, satt kunskaparen med en brinnande torrvedssticka i handen. Det starka eldskenet föll på hans kraftiga, väderbitna drag och skogsmannautstyrsel och gav ett utseende av romantisk vildhet åt en man, som, sedd i det nyktra dagsljuset, endast skulle ha framstått såsom anmärkningsvärd för sin sällsamma dräkt, den järnhårda fastheten i sin gestalt och den egendomliga blandning av snabb, skarpsynt vaksamhet och ytterlig enfald, som turvis avspeglades i hans muskulösa anletsdrag. På något avstånd längre förförgrunden stod Unkas, vars hela person skarpt framträdde. Resandena betraktade uppmärksamt den unga mohikanens resliga och smidiga figur, full av behag och otvungenhet i sina naturliga ställningar och rörelser. Ehuru hans person var mer än vanligt skyld av en grön, med fransar kantad jaktrock, lik den som bars av den vita mannen, fanns ingenting, som dolde hans mörka, strålande och oförskräckta ögon, på en gång skräckinjagande och lugna, de djärva ytterlinjerna av hans skarpt markerade, stolta drag, som framträdde rena i sin naturliga, röda färg, eller den av värdighet uppfyllda tillbakalutande pannan och alla de ytterst fina jämnmåtten hos ett ädelt huvud, som var kalt med undantag av den ridderliga skalplocken. Heyward och hans följeslagerskor hade nu först tillfälle att betrakta sina båda indianska ledsagares skarpt utpräglade ansiktslinjer, och var och en av dem kände sig befriad från en tung börda av tvivel, när det stolta och beslutsamma om än vilda uttrycket i den unga krigarens drag tilltvang sig deras uppmärksamhet. De insågo, att denna unga man visserligen kunde delvis vara sänkt i okunnighetens mörker, men att han aldrig skulle