genom krigsmålningen. De funno stor likhet mellan far och son, dock med den skillnad, som helt naturligt framkallades av åren och de utståndna mödorna. Det vilda uttrycket i hans ansikte tycktes nu slumra, i dess ställe fann man där det stilla, likgiltiga lugn, som är utmärkande för en indiansk krigare, när hans förmögenheter icke tagas i anspråk för något av de viktigare ändamålen för hans tillvaro. Av de glimtar, som emellanåt sköto över hans mörka drag, var det emellertid lätt att se, att hans lidelser endast behövde väckas, för att den avskräckande sinnebild han hade valt för att skrämma sina fiender skulle få sin fulla betydelse. Vad åter kunskaparen angår, befunno sig hans snabba, kringirrande ögon sällan i vila. Han åt och drack med en matlust, som ingen tanke på faror förmådde störa, men hans vaksamhet tycktes aldrig överge honom. Väl tjugu gånger hejdade han kalebassen eller köttstycket på väg till munnen, medan hans huvud vändes åt sidan, liksom om han lyssnade till något misstänkt ljud på avstånd, en åtbörd som aldrig förfelade att återkalla hans gäster från betraktelsen över det nya i deras läge till en erinran om den oroväckande anledning, som hade drivit dem att söka det. Då emellertid dessa talrika uppehåll aldrig åtföljdes av något yttrande, förjagades hastigt den ögonblickliga oro de framkallade och glömdes för en stund.
»Se här, min vän», sade Falköga, i det han mot slutet av måltiden drog fram en kagge från dess gömställe av löv, och vände sig till sångmästaren, som satt bredvid honom och gjorde all heder åt hans skicklighet som kock, »smaka på en tår tallstruntöl, det skall skölja bort alla tankarna på fölungen och sätta hjärtat i raskare takt i bröstet på er. Jag dricker en skål för vår närmare bekantskap, i hopp om att en smula hästkött inte skall förorsaka något agg oss emellan. Vad heter ni?»
»Gamut, David Gamut», svarade den tilltalade och beredde sig att skölja ned sina sorger i en duktig klunk av skogsmannens starkt doftande och med sprit vederbörligen tillsatta blandning.
»Ett ganska bra namn och ärvt av hederliga förfäder, skulle jag tro», genmälde den andre, under det han häm-
