trädets stam, delvis var blottad, liksom om han blickade ned på sina fiender för att förvissa sig om vad verkan hans förrädiska skott hade gjort.
»De här satarna äro färdiga att klättra upp i himmeln för att överlista oss och bringa oss i fördärvet», sade Falköga. »Håll honom i sikte, gosse, till dess jag kan lägga an med Hjortbane, så ska vi på en gång på ömse sidor om trädet hålla efter honom.»
Unkas dröjde med att ge eld, tills Falköga sade till. Då blixtrade bösspiporna, ekens löv och bark flögo omkring i luften och spriddes av vinden, men indianen besvarade deras angrepp med ett hånskratt och skickade dem till svar en ny kula, som slog av Falköga mössan. Ännu en gång brast det vilda tjutet löst i skogen och hagelskuren av bly ven fram över de belägrades huvuden liksom för att fängsla dem på ett ställe, där de skulle bli lättare offer för den i trädet uppklättrade krigarens tilltagsenhet.
»Det här måste vi göra slut på», sade Falköga, i det han såg sig omkring med orolig blick. »Unkas, kalla upp din far; vi behöva alla våra vapen för att driva ned den listiga kanaljen från hans vagel.»
Signalen gavs ögonblickligen, och innan ännu Falköga hunnit ladda om sin bössa, hade Chingachgook slutit sig till dem. När hans son utpekade deras farliga fiendes tillhåll, flög det vanliga utropet »hugh!» över den erfarna krigarens läppar, varpå han icke lät något vidare uttryck av förvåning eller oro undfalla sig.
Krigaren i eken hade från det ögonblick, då han blev upptäckt, underhållit en snabb fastän overksam eld. Men hans sikte hindrades av hans fienders vaksamhet, i det att deras bössor ögonblickligen lades an på varje del av hans person, som blottades. Icke dess mindre föllo hans kulor fortfarande mitt ibland den nedhukade skaran. Heywards kläder, som gjorde honom i synnerhet synbar, söndersletos upprepade gånger, och en gång sipprade till och med blod fram ur ett lätt sår i armen.
Djärvare genom sina fienders långa och tåliga väntan, försökte slutligen huronen ett bättre och mera olycks-
