104
Detta rörde mitt hjerta, jag utgjöt tårar och började önska mig lycka till ett sådant, för min skull tillkommet underverk; men allramest förvånadas jag likväl vid åsynen af några andra, längs efter klippan växande, strån, hvilka syntes mig vara ris, det de äfven i sjelfva verket voro, emedan jag haft tillfälle se denna växt under mitt vistande på Afrikanska kusten.
Nu tackade jag försynen, icke allenast för dessa gåfvor, utan var äfven fullt och fast öfvertygad, att dess välgörande frikostighet skulle sträcka sig än längre. Jag genomströfvade derför på nytt de redan af mig kända delarne af ön, snokade i alla vrår och vinklar samt undersökte foten af hvarje klippa, i hopp att upptäcka ännu flere dylika plantor; men naturligtvis fann jag inga.
Slutligen kom jag ihåg, att jag just på detta ställe tömde ur påsen med kornafskrädet, och tron på ett underverk började ansenligt ge med sig; jag måste till och med bekänna, att min religiösa tacksamket för Skaparens omvårdnad nära nog upphörde i samma ögonblick, jag upptäckte det naturliga sammanhanget med denna tilldragelse. Och likväl var den så öfverraskande, att den till icke mindre grad påkallade min tacksamhet, än om den varit följden af ett underverk.
Var det då icke i sjelfva verket lika så mycket en Försynens skickelse, att dessa tio eller tolf korn blifvit oskadade, under det att råttorna ätit upp alla de öfriga, som att jag tömde den på ett ställe, hvilket skuggades af en hög klippa, det de snart kunde slå rot, under det de denna årstid på hvarje annat ställe skulle ha förtorkats af solen och derigenom blifvit obrukbara?
