Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

130


Genom en fortsatt läsning i den Heliga Skrift och genom bönen fingo mina tankar en riktning till högre ting, och jag hemtade derifrån tusende tröstegrunder, som hittills varit mig okända.

Då nu derjemte min helsa och mina krafter återkommo, började jag tänka på, att förse mig med allt nödvändigt, för att så mycket som möjligt vänja mig vid ett regelbundet lefnadssätt.

Ifrån den 4 till den 14. Min egentliga sysselsättning under dessa dagar har utgjorts af små spatserfärder, hvarunder jag haft bössan med mig. I anseende till min mattighet har jag likväl icke kunnat gå långt omkring.

Mitt ovanliga medikament hade emellertid kurerat mig för febern, men detta oaktadt vill jag likväl icke tillråda någon, att experimentera med detsamma.

Jag blef nemligen mycket mattare efter dess begagnande och kände någon tid efteråt spasmodiska ryckningar i alla leder.

Härförutan lärde mig erfarenheten det skadliga för helsan, att gå ut under regntiden, isynnerhet när regnet är åtföljdt af stormar.

Som nu de under den torra årstiden infallande regnskurarne ständigt voro förenade med storm, ansåg jag dessa mycket farligare än dem, som inträffa under September och Oktober.

Jag hade nu varit nära tio månader på denna olycksö, och förtviflade om möjligheten, att någonsin komma derifrån, ja, jag hyste till och med den öfvertygelsen, att ingen mensklig varelse förut satt sin fot på densamma. Då emellertid min boning nu var fullkomligt öfvertäckt