Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

144


slutligen gjorde jag dock, äfven i detta hänseende, ett lyckligt påhitt.

Jag hade användt hela den torra årstiden på nedslående af den andra pålraden, då ett annat arbete kom emellan, som kostade mig mera tid, än jag bestämdt för mina lediga timmar.

Jag har förut omtalat den önskan jag hade, att genomströfva hela ön, och att jag hade sträckt mina utflygter något bortom bäcken, eller till det ställe, der jag byggde mitt landställe, hvarifrån jag hade den herrligaste utsigt öfver hafvet, på andra sidan om ön.

Jag beslöt derföre, att gå fram ända till denna strand, och begaf mig å väg, i det jag icke allenast medtog min bössa, yxan, hunden och ett större krutförråd än vanligt, utan äfven tvänne skeppsskorpor och en stor drufklase.

Sedan jag genomvandrat dalen, der mitt landtställe låg, upptäckte jag hafvet vester om mig; och som luften var fullkomligt klar, kunde jag till och med på afstånd skönja land, ehuru jag icke var i stånd att utröna, om det var fast land eller en ö. Det låg högt öfver hafvet, sträckte sig från vest till vest-sydvest och tycktes ligga omkring tjugo timmars väg från mig.

Hvilken trakt af jorden var väl denna? Så mycket trodde jag mig likväl veta, att den nödvändigt måste höra till Amerika, och jag slöt deraf, att den gränsade intill Spanska besittningarne, samt att den tvifvelsutan vore bebodd af vildar, hvarföre jag troligen rönt ett vida sämre öde, ifall jag landstigit der.

Jag fogade mig derföre efter Försynens beslut, som, efter hvad jag nu började inse och tro, anordnat allt till det bästa för mig. Sålunda lugnade jag mitt sinne, i