176
dagliga bröd, som endast genom en kedja af underverk kunde blifva mig beskärdt.
Om mitt lif således i visst afseende var sorgligt, var det likväl i ett annat utmärkt af en särdeles Guds nåd, och det felades mig endast en rätt inre öfvertygeløe om denna Guds godhet och nåd, för att jag skulle kännt mig lycklig. Vid besinnandet häraf kände jag mitt mod vakna och min svårmodighet upphöra.
Jag hade nu varit så länge på ön, att flere af de saker jag ditfört till min beqvämlighet, dels blifvit utnötta, dels tagit alldeles slut. Det återstod nu endast några droppar af mitt bläck och dessa voro så utspädda med vatten, att jag knappast mer var i stånd att läsa hvad jag skrifvit. Så länge det räckte, upptecknade jag för hvarje dag allt anmärkningsvärdt som händt mig. Denna dagbok öfver en förgången tid påminner mig, att det råder en viss öfverensstämmelse emellan epokerna för de särskilta händelser jag uppleft; och att, ifall jag varit vidskeplig nog att fästa mig vid lyckliga eller olyckliga dagar, jag i detta hänseende skulle funnit många tillfällen att anställa betraktelser öfver min dagbok. Sålunda anmärkte jag framför allt, att den dag, då jag, föraktande mina föräldrars råd, afvek från Hull, var densamma på hvilken jag sedan tillfångatogs af korsaren och gjordes till slaf. Vidare var den dag, då jag lyckligen undkom skeppsbrottet på redden utanför Yarmouth, densamma med den, då jag längre fram flydde från Salé. Slutligen var äfven den dag, på hvilken jag för första gången såg verldens ljus, eller den 30 September, densamma, under hvilken jag tjugusex år sednare räddades från döden vid strandningen på denna ö.
