183
emot strömmen, och derigenom åstadkom en häftig bränning mot udden. I anseende till motsjön var jag derföre icke rätt säker, om jag skulle kunna fara längs utåt kusten, och i anseende till strömmen trodde jag det bli mig omöjligt, att komma ut till hafs.
Tredje dagen på morgonen fann jag emellertid, att vinden lagt sig under natten, och som hafvet var alldeles lugnt, vågade jag fortsätta min färd. Må detta tjena till varning för alla okunniga och förvägna sjömän! Jag hade knappt uppnått udden och var icke på mer än en båtlängds afstånd från stranden, då jag på en gång fann mig ha råkat i djupt vatten och i en våldsam ström, som liknade en qvarnsluss. Den bortförde pirogen med en sådan häftighet, att jag, i trots af alla ansträngningar, icke mer kunde hålla mig i närheten af stranden, utan allt mer och mer aflägsnades från hvirfveln, som låg till venster om mig. Då jag nu dertill icke hade den minsta vind till hjelp, tjenade alla mina bemödanden till jemt ingenting. Nu började jag tro mig vara förlorad, ty som det gick ström på ömse sidor om ön, beräknade jag lätt, att den efter några mil skulle sammanträffa, då jag tvifvelsutan skulle få sitta emellan. Utan allt hopp om räddning, förutsåg jag således endast döden, och kunde icke en gång beräkna, att genom båtens omstjelpande bli begrafven i vågorna, ty sjön var temmeligen lugn, hvarföre ensamt hungersdöden förestod mig! Jag hade visst på stranden funnit en så stor sköldpadda, att jag endast med största möda kunde bära den i båten, och hade dessutom en stor kruka med dricksvatten, men hvad ville allt detta säga, när jag blef drifven utåt oceanen, och med säkerhet kunde beräkna, att
