185
Jag var redan på ett oerhördt afstånd från min ö, och hade den minsta dimma kommit emellan, skulle jag ha förirrat mig under min färd; ty utan någon kompass, hade jag icke mer vetat, hvartåt jag skulle styra, för att uppnå ön. Men som vädret fortfor att vara vackert, reste jag åter upp masten och spände ut seglet, samt tog min riktning ytterst nordligt, för att komma ur strömmen.
Detta var knappt verkstäldt och min pirog hade icke väl börjat segla bidevind, då vattnets klarhet gjorde mig uppmärksam på en förändring i strömmen; ty på de ställen, der den gick häftigast, var vattnet dunklare.
Snart kände jag äfven att strömmen saktade sin fart, och såg tillika mot öster, på en half mils afstånd, några klippor skjuta upp midt i hafvet. Dessa klippor delade floden i tvenne armar, af hvilka den större fortgick i sydlig riktning, med klipporna nordost om sig, då deremot den andra, återförd af klipporna, bildade en häftig hvirfvel, som med stor kraft drog sig åt nordvest.
Den, som vet hvad det vill säga, att med snaran om halsen få nåd, eller som sett sig räddad ur mördarehänder, i det ögonblick knifven vidrörde strupen, eller som slutligen varit i lika stor nöd som min, endast den kan fatta den glada öfverraskning, som nu intog mig, och med hvilken skyndsamhet jag styrde min pirog till hvirfveln, huru ifrigt jag derjemte skotade an mitt segel för den allt friskare förliga vinden och med hvilken förtjusning jag seglade undan, framdrifven af den våldsammaste motström.
Sedan jag med dessa båda mäktiga hjelpares medverkan tillryggalagt en timmas väg, kände jag
