187
Huru det såg ut på den andra eller vestliga sidan, visste jag icke, men ville icke heller utsätta mig för nya faror. Jag beslöt derföre, ehuru först under påföljande morgon, att på aftonqvisten fara längs efter kusten, för att uppsöka någon liten hamn, der jag kunde förlägga min lilla fregatt och återfinna den, när behofvet så fordrade.
Sedan jag tillryggalagt omkring tre mil, upptäckte jag en i alla afseenden förmånlig bugt, som sträckte sig nära en mil inåt landet och blef allt smalare ända till mynningen af en liten flod. Här hade jag således funnit hvad jag önskade, och sedan jag gjort fast pirogen, steg jag i land, för att se hvart jag egentligen hade kommit.
Jag varseblef snart, att jag var ett godt stycke ifrån det ställe, dit jag anlände vid min första fotresa, och sedan jag tagit med mig min bössa och solskärmen, emedan hettan var odräglig, begaf jag mig å väg.
Efter den sjöresa jag gjort, föreföll mig denna vandring i högsta måtto angenäm, och mot aftonen uppnådde jag mitt landtställe, der allt var på sin gamla plats.
Jag klef öfver pallisaderna och lade mig i skuggan att sofva. Som jag var mycket uttröttad, insomnade jag snart. Föreställ dig nu, käre läsare, min förvåning, då jag icke långt derefter uppväcktes af en röst, som ropade till mig: “Robinson, Robinson Crusoe; stackars Robinson Crusoe! Hvar är du, Robinson? Hvar är du? Hvar har du varit?
Efter att ha rott halfva dagen och gått under den andra hälften, sof jag så tungt, att jag härvid icke fullt vaknade, och vacklande mellan ett vaknande och
