197
önskan blef med hvarje dag allt lifligare hos mig, och slutligen bestämde jag mig för en fotvandring dit, längs efter kusten.
I händelse någon uti England hade mött en menniska med mitt utseende, och min utstyrsel, skulle den antingen blifvit förskräckt eller slagit upp ett gapskratt. Jag sjelf stannade ofta, för att betrakta mig, och kunde icke afhålla mig från ett leende, när jag föreställde mig vandra i en sådan drägt genom grefskapet Yorkshire. Läsaren kan af följande utkast göra sig ett ungefärligt begrepp om det hela!
På hufvudet bar jag en vidunderligt stor och hög getskinnsmössa, bakifrån hvilken nedföll ett slags skärm, dels för att skydda mig mot solen, dels för att hindra regnet drypa ner på halsen. Under detta himmelsstreck är det särdeles ohelsosamt att bli våt om kroppen.
Vidare bar jag en kort, likaledes af getskinn förfärdigad tröja, hvars skört hängde ner på höfterna och ett par korta benkläder, som voro öppna öfver knäet. De sistnämnde voro tagne af en gammal getabock, och de långa gråspräckliga håren föllo så tätt ner öfver vadorne, att de nära nog liknade ett par byxor.
Skor och strumpor egde jag icke, men jag hade likväl tillverkat mig ett par kuriösa persedlar, för hvilka jag icke har någon benämning; de hade en viss likhet med halfstöflor, slöto sig tätt efter vadorna och voro tillsnörda på sidorna liksom damasker; i öfrigt harmonierade de alldeles förträffligt med min förut nämnda barbariska drägt.
Omkring lifvet satt en bred gördel af torkadt getskinn, som fasthölls med ett par läderremmar. I stället
