Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

206


Hvilket förunderligt Försynens verk är icke menskliga lifvet! På huru många hemliga och stridiga vägar omintetgöra ej de intrasslade förhållandena allt, hvad som är oss kärt och dyrbart, eller låta de oss varseblifva det i en helt annan dager! Föremålen för dagens kärlek blifva oss förhatliga redan i morgon; vi eftersträfva ena dagen hvad vi förkasta den andra, och önska oss i dag hvad vi i morgon skola afsky, ja, hvarpå vi endast med bäfvan skola tänka!

Jag utgjorde då ett lefvande och obestridligt bevis på denna sanning; ty jag, som icke sörjde öfver annat, än min saknad af allt menskligt umgänge, mitt eremitlif på en ö, der jag, omgifven af den vida oceanen, var liksom utstruken ur de lefvandes antal; jag, af himmelen förklarad ovärdig att räknas till de lefvande, dömd att ensam vandra skild från de öfriga varelserna i dess skapelse; jag, för hvilken åsynen af en like skulle så till sägandes ha varit en uppståndelse från döden till lifvet, och den största välgerning, den allsmäktige näst efter den eviga saligheten kunnat bevisa mig; jag darrade vid blotta tanken på att möta en menniska och ville dölja mig under jorden, då jag varseblef denna tysta hänsyftning, detta stumma tecken till en förnuftig varelses ankomst på min ö!

Det var dessa bedröfliga omskiften i mitt lif, som gåfvo så mycken näring åt mina tankar, sedan jag något hemtat mig från min första förskräckelse.

Jag besinnade, att Gud, på samma gång rättvis och allsmäktig, lika väl kunde befria mig, i fall Han så fann för godt, som Han straffat och hemsökt mig med olyckor; ansåg Han det åter icke för godt, vore det min