Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

213


jag, ifall någon olycka vederfors min stamjord, innan kort och med ringa möda skulle kunna ersätta skadan. Verkställandet af den sednare planen erfordrade visserligen långt större tid och arbete, men den var ändamålsenligare.

Till följe häraf använde jag flera dagar att genomströfva de mest undangömda ställena på ön. Jag valde sluteligen ett, som motsvarade min önskan, emedan det låg i en ljus, kärrartad trakt midt uti de täta skogar, i hvilka jag en gång förut så när förirrat mig.

Stället hade nära tre tunnlands vidd och var så omkransadt af skogen, att denna nästan utgjorde en naturlig gärdesgård, hvarigenom mitt arbete betydligt minskades. Efter en månad hade jag äfven inneslutit platsen så väl, att mina getter, som numera icke voro vilda, der åtnjöto fullkomlig säkerhet.

Sedan jag ditfört tio getter och två bockar, använde jag ännu någon tid att fullkomna gärdesgården, tills den slutligen blifvit lika så säker som de förra.

Till allt detta var ett fotspår orsaken! Jag hade ännu icke sett till någon mensklig varelse på ön, och det oaktadt hade jag under de tvenne sista åren lefvat i en oro, som mycket minskade trefnaden i mitt dittills förda lif och hvarom endast den kan göra sig ett begrepp, som vet hvad det vill säga, att ständigt vara fången i fruktans qval.

Med verklig ledsnad måste jag här anmärka, att denna själsoro utöfvade ett ganska ofördelaktigt inflytande på mina andaktsöfningar; ty fruktan att falla i vildarnes händer plågade mig så mycket, att jag sällan var i den sinnesstämning, att jag kunde nalkas