215
naturliga och vanliga dervid, att vildarne på fasta landet, så ofta de gingo något för långt ut till sjös, begagnade min ö till hviloplats, liksom att de ofta levererade bataljer med hvarandra på sjön, hvarvid segrarne förde sina fångar i land på denna ö, der de, tillfölje af deras barbariska plägseder, slagtade och uppåto dem.
Jag hade således knappast hunnit till sydvestra udden af ön, då jag på en gång fattades af en dödlig förskräckelse. Det är mig omöjligt med ord skildra den afsky, som intog min själ, då jag nu sig stranden öfversådd med hufvudskålar, arm- och benpipor samt andra mennisko-ben.
Härvid anmärkte jag isynnerhet ett ställe, der man gjort upp eld och gräft en grop i sanden, som mycket liknade stridsbanan för en tuppfäktning, och der tvifvelsutan de förfärliga vildarne sutit under sina kannibaliska måltider.
Åsynen af dessa föremål gjorde ett så förfärande intryck på mig, att jag för några ögonblick till och med glömde min egen fara. Ofta hade jag vill hört talas om en sådan mer än diefvulsk råhet, ett sådant menniskonaturens vanslägtande, men ända dittills icke så nära åskådat bevisen derpå.
Rysande vände jag mig bort; det svartnade för mina ögon och jag hade troligen afsvimmat, om icke min natur hjelpt sig sjelf genom en ymnig kräkning. Men dröja der kunde jag icke, utan begaf mig skyndsamt hem till min boning.
Kommen ett stycke bortom kullen, blef jag stående liksom förstenad; men då jag återkommit till besinning, lyfte jag mina tårfulla ögon mot himmelen, tackande
