219
under deras blodiga högtider och att rädda de offer, som blifvit utsedda att slagtas.
Jag skulle kunna fylla en ännu större bok endast med de lustiga projecter och konstgrepp jag utfunderade, i afsigt att kunna utrota dessa varelser, eller åtminstone förskräcka dem och betaga dem lusten att återkomma.
Alla dessa projecter gingo lika i rök, ty utan främmande bistånd var jag icke i stånd, att utföra något. Hvad förmadde väl äfven en ensam person mot 20—30 med sagajer, bågar och pilar beväpnade vildar, hvilka tvifvelsutan begagnade dessa vapen med samma säkerhet som jag min bössa?
Understundom funderade jag på att gräfva en grop under det ställe, der de hade sin eldstad, och lägga dit 5—6 skålpund krut, som skulle spränga dem allesammans i luften. Men först och främst förargade det mig, att göra ända på så mycket krut, då jag icke hade mer än en enda kagge qvar, och sedan kunde jag icke vara säker om explosionen hade den verkan jag beräknat; ty fingo de endast en eller annan skråma, skulle detta icke vara nog att förskräcka och aflägsna dem för alltid.
Jag öfvergaf derföre denna plan och föresatte mig i stället, att lägga mig i bakhåll på något tjenligt ställe och dervid medhafva mina tre bössor, hvardera laddad med trenne kulor. När de sedan voro midt uppe i deras blodiga fest, ville jag ge eld, och med hvarje skott döda eller åtminstone såra två eller tre af dem.
Derefter ville jag, beväpnad med min sabel och mina trenne pistoler rusa ner ibland dem och trodde mig fullt och fast kunna utrota dem allesammans, äfven om de voro tjugo hufvuden starka.
