248
34.
Slut på eremitlifvet.
En natt under den regniga månaden Mars, och under det 24 året af mitt eremitlif, låg jag sömnlös, men likväl fullkomligt frisk i min hängmattan, utan att mer än vanligt vara upprörd till själ eller kropp, men utan att det oaktadt kunna sofva.
Det vore lika omöjligt som ändamålslöst, att vilja omtala alla de otaliga tankar, som under denna natt tågade förbi mitt minne, denna hjernans landsväg. Mitt förflutna lifs hela historia framställde sig för mig, så till sägandes i föryngrad gestalt. Då jag nu började eftersinna min belägenhet ifrån den stund jag satte foten på ön, anställde jag på samma gång en jemförelse mellan de lyckliga förhållanden, hvarunder jag här tillbragte första åren af min landsflykt och den oupphörliga ångest, den fruktan och de försigtighetsmått, som karakteriserade mina dagar, alltsedan jag upptäckte det olycksaliga fotspåret i sanden. Man kan med temlig visshet antaga, att vildarne varit på ön före denna tidpunkt, och att de ofta hundratals kommit till den; men emedan jag icke hade reda derpå, och följaktligen icke kunde hysa någon fruktan för dem, framlefde jag mina dagar i den största tillförsigt, änskönt faran var alldeles densamma.
Sedan jag funderat härpå, öfvergick jag till ett närmare skärskadande af de verkliga faror, för hvilka jag varit utsatt under en så lång följd af år, ehuru jag
