249
med den största sorglöshet gått omkring öfverallt, då törhända endast en kulle, ett träd eller nattens första skugga låg emellan mig och det förfärligaste öde, nämligen vildarne, dessa kannibaler, hvilka skulle bemäktigat sig mig i samma afsigt, som jag fångade en get eller en sköldpadda, och hvilka lika litet skulle frågat efter att döda och uppäta mig, som jag gjorde mig samvete af att förtära en dufva. Jag skulle vara orättvis mot mig sjelf, ifall jag här icke sade, att jag af uppriktigaste hjerta tackade Skaparen för det Han så ofta räddat mig och derjemte i ödmjukhet tillstod, att jag utan hans synnerliga omvårdnad ofelbart skulle fallit i händerna på dessa obarmhertiga varelser.
Efter att under tvänne timmar ha öfverlemnat mig åt dylika tankar, hvarvid mitt blod råkade i jäsning och mina pulsar slogo, var kraften i min natur uttömd, och jag försjönk i en djup sömn. “Jag drömde då att jag gått hemifrån tidigt en morgon, och att jag varseblef tvenne piroger med elfva vildar, hvilka just stego i land, för att slagta och uppäta en annan vilde, hvilken de förde bunden med sig. Men just som de ämnade döda honom, slet han sig hastigt lös från dem och flydde inåt ön. För att kunna dölja sig för dem, sprang han till den täta småskog, hvilken omgaf min förskansning. Då jag såg honom vara ensam, och att de andra icke sökte honom åt detta håll, steg jag fram och tilltalade honom vänligt, då han föll på knä och bad om mitt beskydd. Härefter sade jag till mig sjelf: nu kan du med all säkerhet uppnå fasta landet, ty denne vilde skall tjena dig till lots; han skall säga dig, hvad du bör göra, hvart du skall gå, för att skaffa dig
