254
icke ännu slut, ty nu märkte jag, att den vilde, jag slagit omkull med bösskolfven, icke var död, utan endast förlorat sansningen, och att han började komma sig före. Jag pekade på honom och lät den räddade förstå, att han ännu lefde. Flyktingen sade derefter några ord, hvilka, ehuru jag icke förstod dem, klingade ytterst behagligt för mina öron, som nu för första gången under tjugo år förnummo ljudet af en medmenniskas röst. Här var likväl icke tillfälle, att öfverlemna sig åt sådana betraktelser, ty den nyss kullslagne vilden började resa på sig, och jag märkte att den andra förskräcktes deröfver. Då jag såg detta, tog jag min andra bössa och lade an på den förra, liksom jag velat skjuta honom. Dervid lät min vilde mig förstå, att jag borde låna honom mitt svärd, som hängde fast vid min sida; jag gaf honom det äfven och knappt hade han fattat det, förr än han sprang fram till sin fiende och i ett enda tag högg hufvudet af honom. Jag förundrades häröfver högeligen, ty jag kunde icke förmoda annat, än att vilden aldrig förr sett något annat svärd, än dem hans nation tillverkar af trä. Dessa sednare äro likväl, efter hvad jag sedermera fick veta, så skarpa och derjemte gjorda af ett så hårdt och tungt trädslag, att med dem stundom kan i ett tag afhuggas ett hufvud eller en arm. Efter denna hjeltedat, återkom min vilde, skrattade triumferande och lade svärdet samt det afhuggna hufvudet framför mig under en mängd åtbörder, hvilka jag icke förstod.
Ingenting förundrade honom emellertid så mycket, som att jag på ett så stort afstånd kunnat döda den andra Indianen; han pekade på honom och lät mig genom tecken förstå, att han ville gå fram till honom. Sedan
