259
konung, till hvars undersåtare han hörde, och att man gjort många fångar, hvilka alla blifvit förda till olika håll för att uppätas.
Jag befallte Fredag, att ihopsamla alla dessa lemningar och att upptända en stor eld, för att förbränna dem till aska. Härunder fick jag tillfälle att märka Fredags lystenhet efter menniskokött och att han således var en äkta kannibal; men så snart han visade minsta tecken till en sådan matlust, lät jag honom på ett så afgörande sätt förnimma min afsky, att han icke vågade förråda sig; hvarjemte jag gjorde begripligt för honom, att jag genast skulle döda honom, i fall han icke efterkom min befallning.
Sedan han fullgjort sitt uppdrag, återvände vi till slottet, och här började jag nu arbeta tillsammans med Fredag. Först gaf jag honom ett par af de linnebyxor, jag fann i kofferten på det förolyckade fartyget, och efter en obetydlig förändring passade de honom alldeles förträffligt. Derjemte förfärdigade jag åt honom en tröja af getskinn (jag hade nu blifvit en ypperlig skräddare) och gaf honom sedan en beqväm, nästan vacker mössa, som jag gjort af ett harskinn. Härmed var han hjelpt för första ögonblicket, och blef icke litet förnöjd, då han fann sin kostym nästan lika så vacker som min. I första början kände han sig väl något underlig i den, men efter få dagar tycktes den icke mera genera honom.
Dagen efter vår ankomst till min boning, såg jag mig om efter en plats, der Fredag skulle bo. På det han sjelf skulle få det beqvämt och jag icke bli generad af honom, uppbygde jag åt honom en liten koja, midt emellan de båda utanverken. På det inre af dessa
