263
åt oss. Efter att sjelf ha ätit af köttet, gaf jag ett stycke åt Fredag, som förklarade sin stora belåtenhet med det.
Han förvånades likväl mycket, när han såg mig äta salt till köttet, och förklarade mig genom tecken, att salt alldeles icke lät äta sig. Sedan han likväl på min tillsägelse smakat derpå, tycktes han må illa, ty han kräktes oupphörligt upp det och sköljde sig för hvarje gång med vatten i munnen.
Nu åt jag ett stycke kött utan salt, hvilket jag kräktes upp lika så hastigt som han; detta ändrade likväl icke hans åsigt, och han kunde aldrig rätt vänja sig, att salta sin soppa eller sitt kött, ehuru han lång tid derefter gjorde åtskilliga försök dermed.
Dagen derefter beslöt jag låta honom smaka på getkött, till hvilket ändamål jag hängde ett stycke kött på ett snöre framför elden, som jag ofta sett göras i England.
Fredag tycktes vara förtjust öfver min uppfinning, och sedan han smakat på min anrättning, gaf han sig all upptänklig möda, att visa mig, hur förträfflig han funnit den. Jag förstod honom äfven, och han slutade med, att högtidligt lofva mig, att aldrig mer äta menniskokött.
Följande dagen lät jag honom krossa och sigta spanmål, på det redan af mig omnämnda viset. Han förrättade detta arbete, inom kort, lika så väl som jag sjelf, i synnerhet sedan han inhemtat ändamålet dermed och funnit, att man deraf tillverkade bröd; ty jag lärde honom derefter, att knåda en deg och grädda den på
