Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/343

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

302


Som jag likväl då icke visste detta, sväfvade jag lång tid bortåt i ständig oro, och var derföre oupphörligt på min vakt. Emellertid voro vi nu fyra, hvarföre jag icke fruktat att draga i härnad mot hundratals vildar.

Sedan likväl en längre tid förflutit, utan att någon båt lät se sig, försvann min fruktan för deras återkomst, och jag började åter grubbla på min resa till fasta landet, isynnerhet då Fredags far försäkrade mig, att man för hans skull, säkerligen skulle emottaga mig på det gästvänligaste sätt.

Jag uppskjöt likväl utförandet af mitt projekt, sedan jag haft ett allvarsamt samtal härom med spanioren, och derigenom erhållit visshet, att sexton af hans kamrater, såväl portugisare som spaniorer, hvilka lidit skeppsbrott och räddat sig vid vildarnes kust, ännu lefde der, visserligen i godt förhållande till infödingarne, men deremot i ganska klena omständigheter hvad deras existens och tillfredsställandet af deras behof beträffade. Jag underrättade mig hos honom angående de närmare detaljerna af deras resa, och erfor, att de tillhört ett spanskt skepp, som kom från Rio de la Plata och seglade till Havanna, der det ämnade lossa sina varor, som hufvudsakligast utgjordes af pelsverk och silfver, för att inlasta alla de europeiska varor, de kunde åtkomma. Det hade varit fem portugisiska matroser om bord, hvilka blifvit räddade ur ett skeppsbrott; straxt i början af den olycka som mötte fartyget, hade fem af deras eget folk drunknat, de öfriga hade deremot efter otaliga faror och nästan försmäktande af hunger satt foten på den kannibaliska kust, der de hvarje minut väntade att blifva uppätna.