315
åter flott!“ Dessa ord bestyrkte min förmodan, att de voro mina landsmän.
Under hela denna tid höll jag mig gömd; jag vågade icke en enda gång lemna mitt slott, men gladde mig högeligen, att det var så väl befästadt.
Jag visste, att slupen icke kunde bli flott före klockan tio, och som det då var temligen mörkt, skulle jag så mycket ostördare kunna ge akt på deras rörelser och höra deras yttranden.
Under tiden rustade jag mig liksom förut till strid, endast med vida större försigtighet, emedan jag nu hade att göra med helt andra fiender än hittills.
Fredag, af hvilken jag bildat en förträfflig skytt, fick befallning att äfvenledes beväpna sig. Jag sjelf tog tvenne jagtbössor och gaf honom trenne musköter.
Mitt utseende var i sanning högst afskräckande: jag bar min ludna getskinnströja, tillika med den jättelika mössan, en blank sabel, tvenne pistoler i bältet och en bössa på hvardera axeln.
Det var såsom jag förut sagt, min afsigt, att icke våga något försök, förr än det blifvit natt; men vid pass klockan två, då hettan var som störst, såg jag, att allesammans begifvit sig inåt skogen, förmodligen för att der taga sig en lur.
De tre olyckliga varelserna sväfvade i allt för stor ångest öfver sitt öde, för att kunna somna men de hade lagt sig i skuggan af ett stort träd och kunde icke ses af de öfriga.
Nu beslöt jag upptäcka mig för dem, för att bli underrättad om deras belägenhet Jag begaf mig derföre i nyssbeskrifne kostym å väg, och Fredag följde
