322
förverkat sina lif; de skulle derföre af förtviflan göra det mest hårdnackade motstånd och drifva saken till det yttersta; ty de veta alltför väl, att de en gång öfvervunna, skola blifva hängde i första hamn, till hvilken vi komma. Vi äro alldeles för få, för att våga angripa dem“.
Jag eftersinnade detta inkast och fann det mycket grundadt. Det var således fråga om, att hastigt hitta på en krigslist, för att å ena sidan locka dem i fällan, men på samma gång hindra dem från en landstigning. Nu föll det mig in, att manskapet på fartyget säkerligen skulle bli nyfikna, att erfara, hvad som blifvit af deras kamrater och slupen, och derföre troligen innan kort fara till ön i en annan båt, för att hämta dem, ehuru de då säkert skulle beväpna sig bättre och vara oss öfverlägsna i antal. Kaptenen delade denna åsigt.
Jag sade derföre till honom: Vi måste framför allt försäkra oss om slupen, som ligger på stranden, och det på ett sätt, att de icke kunna återtaga den; vidare måste vi aftakla den och borttaga allt löst, på det de icke må kunna begagna sig af den. Till följe häraf begåfvo vi oss till ort och ställe, togo vapnen och allt öfrigt, som fanns i slupen, nemligen en butelj bränvin och en butelj romm, några skeppsskorpor, ett kruthorn och ett stort stycke socker, som vägde nära sex skålpund. Alla dessa effekter voro särdeles välkomna för mig, men isynnerhet bränvinet och sockret, hvilket jag under så många år måst umbära.
