Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/384

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

343


En af dem svarade i de öfrigas namn: att de icke hade någonting annat att anföra, än att kaptenen, i det ögonblick de nedlade vapen, försäkrat dem, att de skulle få behålla lifvet, och att de derföre i ödmjukhet anropade hans barmhertighet.

“Jag vet i sanning icke“, återtog jag “hvilken slags nåd skall visa er; hvad mig sjelf beträffar, ämnar jag, tillika med mitt folk, lemna denna ö. Jag inskeppar mig med kaptenen, för att återvända till England; han deremot kan medföra er endast som fångar, på det ni må dömas som mytare och sjöröfvare, hvarigenom ni ofelbart blifva galgens rof. Ett annat öde förutser jag icke, såvida I icke viljen beqväma er till att sluta edra dagar på denna ö. Viljen I detta, har jag ingenting deremot, då jag sjelf lemnar den; ja, jag känner mig till och med böjd, att skänka er lifvet, ifall I viljen åtnöja er med denna vistelseort“.

De förklarade sin tacksamhet för detta tillbud, och tillstodo, att de hellre stannade qvar på ön, än de vågade sig tillbaka till England, der en skymflig död väntade dem. Jag lät dem icke säga mig detta tvänne gånger.

Kaptenen låtsade dervid göra en och annan svårighet, hvarpå jag äfven låtsade bli het, och sade till honom, att de voro mina fångar och icke hans, samt att jag icke ville bryta mitt löfte, sedan jag en gång gifvit det. Fångarne visade mig häröfver sin innerliga tacksamhet, och jag lät genast försätta dem i frihet. Derefter befallde jag dem, att bege sig till det ställe af ön, derifrån de blifvit hämtade, och tillade, att jag ville förse dem såväl med skjutgevär som ammunition, samt underrätta dem