Hoppa till innehållet

Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

345


umgås med dem. Härefter öfverlemnade jag dem mina skjutgevär, trenne sablar och ett fat med krut, som jag ännu hade i behåll.

Med ett ord, jag berättade dem öppet min egen historia och försäkrade dem, att jag ville be kaptenen lemna dem ännu tvenne fat med krut och några vextfrön, hvilka jag, efter hvad jag sade dem, skulle ha skattat mig lycklig att äga. Jag förärade dem äfven den påse med ärter, kaptenen gifvit mig, och bad dem begagna sig deraf, emedan jordmånen på ön vore förträfflig.

Följande dagen tog jag afsked af dem och begaf mig om bord på fartyget. Vi ämnade att genast afsegla, men lyfte icke ankar förr än vid midnatten.

Ungefär vid samma tid summo tvänne af de fem landsförviste fram till fartyget, beklagade sig bitterligen öfver de trenne andra, och bådo oss för Guds skull taga dem om bord, ty i annat fall skulle man mörda dem. De anropade kaptenen på det högsta, att villfara deras begäran, äfven om de genast skulle bli hängda.

Kaptenen svarade, att han icke kunde göra något, utan min tillåtelse; efter några svårigheter, och sedan de högtidligt lofvat, att förhålla sig väl, togo vi dem om bord. Någon tid härefter fingo de prygel och blefvo allvarsamt straffade; men ifrån denna stund uppförde de sig oklanderligt.

Vid flodtiden begaf jag mig i slupen till stranden, för att lemna de landsförvista de dem lofvade effekterna, till hvilka kaptenen bifogade deras kistor och kläder. De emottogo dessa gåfvor med den största tacksamhet, och för att inge dem mera mod, lofvade jag att icke