38
Jag kunde omöjligt urskilja, om det var en hanne som förföljde sin hona, och om denna företeelse hörde till de vanliga eller utomordentliga. Jag var likväl förr benägen att tro det sednare, emedan dessa glupska djur nästan alltid visa sig endast nattetiden, och emedan vi märkte, att folkhopen på stranden, synnerligast qvinnorna, högeligen förskräcktes deraf. Mannen med lansen tog emellertid icke flykten, som alla de öfriga, då han fick se djuren komma. Dessa sprungo rätt ner till hafvet utan att visa någon lust att anfalla Negrerna, och störtade sig i vattnet, der de summo härs och tvärs, liksom de endast velat roa sig.
Slutligen kom det ena af dem i granskapet af slupen, jag var emellertid på min vakt, ty jag hade laddat min bössa så hastigt som möjligt och tillsagt Xury, att äfvenledes ladda de båda andra gevären.
Så snart djuret kommit inom skotthåll, sköt jag, och träffade det midt i hufvudet. Det dök genast ner under vattnet, men kom straxt upp igen, och fortfor så oupphörligt, liksom det kämpat med döden. Detta var äfven händelsen, ty det gaf upp andan i samma ögonblick det hunnit stranden.
Obeskriflig var de goda menniskornas förvåning, då de sågo elden ur mitt gevär och hörde knallen. Somliga hade så när dött af förskräckelse och föllo vanmäktiga till jorden. Men då de sågo, att jag dödligt sårat djuret, och hur det arbetade i vattnet, och då jag genom tecken låt dem förstå, att de skulle komma ned till stranden, fattade de med och började leta efter djuret.
Blodet, som färgade vattnet, förrådde för dem dess plats, och förmedelst en lina, som jag fäste kring djuret
