40
som de förut gjort med lifsmedlen. Jag afsände Xury med kärlen, och han fylde dem alla tre.
Jag var nu försedd med vatten, rötter, kött och säd, hvarföre jag tog afsked af de vanliga Negrerna och fortsatte min segling, utan att komma kusten för nära. Efter elfva dygns förlopp, varseblef jag slutligen en landttunga, som sträckte sig ungefärligen en fyra till fem mil ut i Oceanen. Som hafvet var lugnt, gaf jag mig ut till sjös, för att uppnå näset.
Då jag var vid pass två mil ifrån landttungan, märkte jag tydligt land på motsatta sidan. Jag slöt deraf, och det var också utom allt tvifvel, att jag hade Cap Verd på ena sidan om mig och på den andra de öar, udden gifvit sitt namn. De lågo likväl ännu för långt ifrån mig, och jag var utomdess icke rätt ense med mig sjelf, om hvad jag skulle göra; ty hade ett vindkast kommit, skulle det varit mig omöjligt att uppnå någotdera af dessa mål.
Obeslutsam och försänkt i tankar, inträdde jag i kajutan, och nedsatte mig, sedan jag lemnat rodret åt Xury, då gossen på en gång ropade till mig: “Herre ett fartyg med ett segel!
Den stackars gossen var utom sig af förskräckelse, ty han trodde fullt och fast, att skeppet tillhörde hans husbonde och blifvit utsändt, för att fasttaga oss; hvaremot jag ganska väl visste, att han icke mer kunde hinna oss.
Jag störtade ut ur kajutan och såg på ögonblicket icke allenast fartyget, utan urskiljde äfven, att det var en Portugisare. I första ögonblicket trodde jag det vara ett på Guinea farande slafskepp; men då jag gaf akt på
