49
en centner, och förvarades till dess flottiljen skulle återvända till Lissabon.
Då mina affärer på sådant vis utgrenades, och min förmögenhet blef allt större, ingick jag i en mängd af spekulationer, som vida öfverstego mina krafter, och liknade dem, hvilka ofta störtat de skickligaste affärsmän.
Hade jag vetat rätt uppfatta min ställning, skulle jag vågat hoppas på njutningen af den lycka, för hvars skull min far så mycket anbefallde mig ett lugnt och indraget lefnadssätt, och om hvilken han med så stor sanning yttrade, att den finnes endast hos medelklassen. Men, detta var icke mig förbehållet; jag sjelf skulle på nytt bli upphofvet till min ofärd; jag skulle förvärra mitt fel och öka antalet af de förebråelser, jag under framtida missöden skulle få god tid att göra mig.
Rätta orsaken till min olycka låg i min outsläckliga, envisa och dåraktiga längtan att fara omkring i verlden, och i den lidelsefulla ifver, hvarmed jag öfverlemnade mig åt denna böjelse, i motsägelse med den bestämda utsigten, att komma i lyckliga omständigheter, ifall jag redligt fullföljt den bana och antagit den lefnadsplan, hvilken såväl naturen som försynen anvisat mig till uppfyllande af mina pligter.
För att nu komma till närmare beskrifning af händelserna i denna del af min historia, må läsaren veta, att, sedan jag tillbragt nära fyra år i Brasilien och börjat samla förmögenhet af mina plantager, jag icke allenast hade lärt tala portugisiska, utan äfven kommit i vänskapliga förhållanden till mina likar, plantage-egarne, liksom till köpmännen i vår hamn San Salvador. Under mina samtal med dessa hade jag ofta berättat för
