51
“Vi äro allesamman plantageägare liksom ni, och hafva framför allt behof af slafvar; men som vi icke kunna egna oss åt denna handelsgren, emedan man icke offentligen vågar försälja negrerna, sedan de blifvit utskeppade, så önska vi blott att företaga en enda resa, för att i hemlighet hemta så många slafvar, som vi sjelfva behöfva.“
Med ett ord, det var här fråga om, huruvida jag ville gå ombord med som deras superkarg, för att leda negerhandeln på Guinea-kusten, och skulle jag derföre såsom min andel erhålla ett visst antal negrer, utan att behöfva göra något penningetillskott i och för resan.
Ett dylikt förslag hade varit ganska antagligt för den, som icke, likt mig, haft att sköta en egen plantage, hvilken var på bästa väg, att bli utvidgad och lemna en rik afkastning.
Jag var så till sägande bunden och bosatt; jag behöfde endast fortfara ännu en tre eller fyra år som jag börjat, och inhändiga mina återstående hundra Pund Sterling, för att med detta lilla tillskott bli ägare till omkring tre à fyra tusen pund. Det var således en ren galenskap att under dylika förhållanden ens tänka på en sådan resa.
Som jag likväl tycktes vara född till det ödet, att alltid med egna händer förstöra min lycka, så var det mig nu lika litet möjligt, att afslå deras anbud, som jag förr ägt styrka att motstå min åtrå efter ett äfventyrligt lif. Jag svarade dem således, att jag med största nöje företog denna resa, ifall de ville sköta mina plantager under min bortovaro, och handla efter mina anordningar, i händelse jag lede skeppsbrott.
