58
rättare slungade mig en lång sträcka mot stranden, hade åter aflägsnat sig och derigenom blef jag på visst sätt fri, men jag kände mig det oaktadt nära att qväfvas, genom det vatten jag inslukat.
Då jag nu märkte mig vara fasta landet närmare än jag vågat hoppas, hade jag nog styrka och sinnesnärvaro, att resa mig upp och sträfvade af alla krafter att uppnå stranden, innan en ny våg skulle komma och kasta mig tillbaka. Jag fann dock snart omöjligheten häri, ty jag såg de brusande vågorna tornhögt framvälta bakom mig, för att återfordra sitt undsluppna byte.
Saknande både medel och kraft, att bekämpa dessa fiender, återstod mig ingenting annat, än att hålla andan och höja mig öfver vattnet, för att sålunda möjligtvis låta vräka mig närmare kusten. Aldramest fruktade jag, att en våg, som i sitt anlopp mot stranden bragte mig den närmare, vid sitt tillbakaflödande åter skulle slunga mig ut i hafvet.
Nu framvältade en förfärlig våg, insvepte mig hastigt tjugo till trettio fot djupt i sin vattenmassa, och ryckte mig med oerhörd våldsamhet med sig betydligt närmare mot stranden. Jag höll andan och sam af alla krafter, men var nära att qväfvas af brist på luft, då jag på en gång kände mig upplyftad, och till min stora lättnad fick hufvudet och händerna öfver vattnet.
Längre än några sekunder kunde jag omöjligt bibehålla mig i denna ställning, men det gjorde mig emellertid oändligt godt, att åter få hemta luft och hopp. Återigen drogs jag ner i djupet; men jag höll stånd, och då jag märkte vågen uttänja sig och återflyta, vadade jag fram genom vattnet och kunde slutligen fatta fotfäste på stranden.
