— 16 —
blott till att friska upp det och befria det från smuts och damm.
Denna underrättelse, hvilken som en bomb slog ned i hennes hem, hade der uppväckt sådan bestörtning, att man ej hade mod att fråga efter de andre gossarnes öde. Hade Rudolf skilt sig från dem? Hvart hade han fört dem? Hvar hade han lemnat dem? Hade de kanske dignat af trötthet någonstädes på vägen? Lefde de eller voro de döda? Dessa frågor, hvilka om hvartannat trängde sig på de häpna och undrande qvinnorna, kommo dem ännu en gång att glömma sin trötthet. Paraska skyndade efter den lyckliggjorda modern, sedan hon först anbefalt sin matmor att stanna qvar hemma och, utan att låtsa känna igen Leonard, vänligt mottaga honom, i fall han kom hem, och derom ville hon i förbifarten bedja S:t Kristoffer. Men plötsligt stannade hon framför sin slända, hvilken, med lintappen hängande omkring sig, låg vårdslöst kastad mot väggen. »Stackars min slända, så hon ser ut!» tänkte hon. »Man skulle nästan kunna tro, att hon har en aning om att någonting är på färde.» Så olika te sig de liflösa föremålen för våra blickar, allt efter som vårt eget sinne är gladt eller sorgset.
Instinktmessigt tog hon sländan, som var ett ljuft minne af mången afton, då hon, flitigt arbetande, suttit vid sin älsklings vagga, stack henne under förklädet och beslöt att gifva henne åt S:t Kristoffer tillika med en mängd andra saker, hvilka hon ansåg värda att erbjudas åt helgonet, som derigenom skulle bevekas att lyssna till hennes böner.
Imellertid kunde hon ej värja sig för en obeskriflig hjertbeklämning, då hon, vid framkomsten till helgonbilden, bland andra åt S:t Kristoffer bestämda skänker, hvarmed hon proppat fickorna fulla, upptog ett par nästan alldeles nya barnkängor af grön maroquin och prydda med silkessömmar, hvilka hade tillhört Leonard, men blifvit urväxta, emedan han ej fått begagna
