1.
Paraska.
På en vanligtvis tyst och stilla gata i den lilla staden Podhaëtzy i Galizien såg man en dag några qvinnor, som med bekymrad uppsyn i brådskande hast sprungo ur hus och i hus, allt imellanåt frågande hvarandra: »Har ni sett till min gosse? Har er gosse kommit till rätta?» Som intet tröstande svar följde, började de ånyo sitt rastlösa springande hit och dit, korsande hvarandra i alla riktningar, likt snabba svalor, då de, skrämda af ett annalkande oväder, i sin flygt tyckas med sina vingar nästan vidröra marken.
Allt sedan tidiga morgonen hade Paraska under outsägliga qval sökt sin älskade Leonard, som hade varit hennes ammbarn och på hvilken hon slösade en nästan afgudisk kärlek. Hon hade gått i fem hela timmar och återkom nu från sina fruktlösa efterspaningar, badande i svett. Ett ögonblick hvilade hon sig vid Kropia, en strid flod, som korsade hennes väg; hon doppade sin näsduk i vattnet för att dermed badda sitt ansigte, hvilket var uppsväldt af solhettan och af tårarne, som strömmade utför hennes kinder och skymde hennes blick, så att hon icke, som eljest var fallet, på långt håll förmådde klart urskilja gärdesgårdar, stepper, skogar och stenmurar.
Hon hade sett sin skugga af- och tilltaga, allt efter som timmarne framskredo; som en trogen följeslagerska, lika bekymrad som hon sjelf, hade den oaflåtligt hållit henne sällskap; än var den före, än efter henne, än sträckte
