— 31 —
veta, att en hederlig menniska gått der förbi. Denna vildand hade redan flere dagar legat förvarad på botten af vedhuggarens väska, och med den hade han ämnat tillställa ett litet kalas, som han någon gång plägade göra, när han ville skaffa sig en glad stund och skingra enformigheten i sin torftiga hydda.
— I små englar, sända från himlen — framhviskade han, — välsignen en fattig, välment man! I, små näpna tomter, lemnen i fred en fattig vedhuggare, som arbetar för hustru och barn!
Sedan han uttalat denna bön, försökte han att slita sig från detta ställe, der han altjemt stod som fastnaglad, och slutligen aflägsnade han sig, uppfylld af en viss oro och utan att hafva vågat väcka de sofvande. Han kunde likväl ej taga sina tankar från dem, under det han fortfor att fälla gren efter gren och han bjöd på allt sätt till att dämpa det ljud, som yxan vid huggningen åstadkom, ty han fruktade att helt plötsligt få se de små bytingarne komma framrusande och omringa honom. Så täcka de än voro, var han liksom litet rädd för dem, och hvarje yxhugg åtföljdes af en oroligt spejande blick. Men den skräck, som skakade hans lemmar, var tillika uppblandad med en så liflig nyfikenhet, att han i hvart ögonblick kände sig dragen till det ställe, der han blifvit på en gång så skrämd och så angenämt öfverraskad. Imellertid fortfor han att hugga allt hvad han kunde, ty hans vedupplag var slut och han hade en familj att försörja.
Men de små edsvurne, som insomnat fastande, hade nu imellertid vaknat upp med en aptit, värdig skolpojkar, som på många timmar ej fått sig någonting till lifs; de voro nu barn igen med barndomens alla instinkter, och då de sågo sig omkring på denna ödsliga plats, der de ej mera kände igen sig, grepos de i förstone af en obehaglig räddsla, och för att upp-
