— 37 —
stol, som Rudolf och Baltsar med sina kraftfulla armar hade bildat och hvarpå de buro de båda yngsta gossarne.
— Ni skall veta, min fru, — tillade hon, — att de ej voro litet stolta och glada öfver denna tillställning och att de helt triumferande gjorde sitt intåg i staden.
Herr Sipaïlo, som förstod, att Paraskas dag nu var inne, afbröt icke en enda gång dennas omständliga berättelse, till hvilken han lyssnade med spänd uppmärksamhet, och sjelf brann han också af begär att få veta hvarje minsta omständighet vid denna olofliga utflykt, i hvilken han nu trodde sig se en djupare och vigtigare betydelse. Möjligheten af Polens framtida befrielse vidgade hans hjerna och återspeglade sig deri som i en camera obscura. Han såg sitt kära Polen, sitt älskade fosterland, uppstå ur sin graf, och dessa strålande framtidsbilder, som hägrade för hans själs öga och som framkallats af ett barn, hans eget barn, sände en rysning genom heia hans varelse. Mycket stort kan röra sig äfven inom deras bröst, hvilka tryckas af träldomens ok och sucka under despotismens spira.
Liksom berusad af sitt eget tal, afbröt Paraska slutligen sig sjelf, ur stånd att längre beherska sin glädje. Hon reste sig utan anledning; hon vankade ideligen af och an mellan bordet, der ingenting fattades, och skåpet, der hon ej hade någonting att göra och hvarur hon framtog än en tom kopp, än ett glas, som ingen behöfde. Men hennes husbondfolk var för mycket upptaget af sina egna tankar för att fästa någon uppmärksamhet dervid. Herr Sipaïlo satt tyst och orörlig med blicken riktad mot framtiden; han tänkte på den schweiziske frihetshjelten, och, uppfyld af hänförelse, afsköt han i tankarne den ena pilen efter den andra, och de susade alla triumferande öfver Leonards hufvud, hans Leonard, hvilken han
