— 44 —
gen. Hör, mitt barn — här afbröt han sig, ty hans djupa rörelse hopsnörpte så hans strupe, att han ej kunde fortsätta; han aftog sin mössa och höjde den i luften som ett tecken af tacksägelse, men så snart han åter var i stånd att tala, tillade han: — Ja, min käre Leonard, jag erkänner dig för min son, och jag tager emot dig af Herren med lika stor fröjd, som jag mottog dig den dag du föddes till verlden.
Barnet strök hans skägg, suckande af glädje och undrande öfver tårarne i faderns ögon, denne far, som han aldrig förr sett gråta och som nu både grät och skrattade om hvartannat, under det modern, som kände blodet rusa till hjertat, upprepade gånger korsade sig och, öfverväldigad af sinnesrörelse, nedsjönk på en stol. Detta sista uppträde var för mycket för Paraska; hon lyssnade, stum af hänförelse, oeh de aningsfulla känslor hon i den stunden erfor meddelade hon sedan tid efter annan åt den gamle Pater-Noster, hvilken vid den helige Kristoffers kolossala bild, som alltid fick vara vittne till deras förtroenden, i sin ordning till Paraskas stora glädje förespådde hennes älskling den mest lysande och sköna framtid.
— Ni och hans mor, — sade han i profetisk anda. — I skolen få orsak att glädjas öfver honom, ty han är käck och oförvägen, och hjertat har han på rätta stället!
Slut.
———♦———
