— 5 —
en kort bugning framför helgonbilden och svarade på gråhårsmannens ödmjuka helsning blott med ett hastigt uttaladt: »Ja, ja, Gud vare med er». Men plötsligt erinrade hon sig, att Pater-Noster var mycket fäst vid den lille Leonard, hvilken ofta brukade prata med gubben och gifva honom allmosor, och att denne följaktligen torde känna igen barnet, hvar helst han mötte det. Hon vände derför hastigt om ända till gathörnet, der tiggaren hade stannat, stödd på sin krycka. »Käre Pater-Noster», sade hon till honom, »ni har väl inte mött min älskling, min Leonard, den der lille gossen, ni vet, som bor i det der huset der borta med de höga fläderträden framför; ni har ofta varit der. Jag söker honom öfverallt, ni har väl icke sett honom?
Pater Noster svarade, att han icke hade sett till Leonard, men lofvade att bedja Gud både för honom och de andra trenne barnen, som likaledes söktes af de sina.
Och med den smula röst han ännu hade qvar uppstämde han den härliga litanian, hvilken han tycktes finna särdeles passande för tillfället:
Agnus Dei, qui tollis peccata mundi.
Miserere nobis!
Med ansigtet betäckt af damm och borttorkande, så godt hon kunde, spåren efter de heta tårarne, skyndade Paraska vidare, liksom berusad af sången samt uppfyld af tusende planer, som i yrande fart tumlade om i hennes hjerna.
— Hvad skulle jag kunna hitta på att gifva S:t Kristoffer, så att han må hjelpa mig att få reda på min Leonard? — sade hon till sig sjelf, i det hon vände sig om än åt ena, än åt andra sidan, för att kasta en blick på den kolossala helgonbilden i hörnet af tvärgatan. De groft tillyxade vågorna, i hvilka det skulle föreställa att helgonet vadade, och hvilka gingo honom ända upp öfver knäna, voro i qvinnornas ögon tillräckligt naturliga för att ingifva dem
