— 7 —
kalladt lika mycket af glädjen som af smärtan. — Paraska är minsann inte den, som låter blidka sig så lätt. Jag säger intet om hans mor, hon är ju så svag för honom, för det han är blond som Jesusbarnet och för det hon är hans mor, förstås; jag är ju blott hans amma, jag, ingenting annat än hans amma, en fattig tjenarinna; men det är det samma, den svarta kon ger ju lika god mjölk som den hvita. Ja, det lofvar jag, nog skall han få se, att han har med mig att göra!
Och härvid flammade hennes ögon af den gränslösa kärlek, som qvinnan hyser för det barn hon uppammat och vårdat, detta lilla barn, som med tiden tager väldet öfver henne, som vakat och lidit vid dess vagga och kanske grånat af omsorg för dess väl.
2.
Föräldrahemmet.
Men ingen Leonard fans under de höga fläderträden; Paraskas knutna hand sänktes, slapp, vanmäktig. Intet ord kom öfver hennes feberheta läppar: hon hade ej mod att omtala, att, af alla, som hon frågat, ingen hvarken menniskor eller kreatur hade kunnat gifva henne minsta upplysning angående Leonard. Hennes ansigte, som antagit en askgrå färg, uttryckte nu ej längre hvarken hopp, passion eller vrede. Dignande af kropps- och själströtthet, kastade hon sig ned på en stol, och de ängsligt frågande blickar Leonards mor fäste på henne besvarade hon blott med dessa enda ord, hvilka likväl innefattade allt.
— Ja, nu är jag hemma igen!
Äfven den arma modern hade vid sin återkomst utropat: »nu är jag hemma igen, utan Leonard, utan att veta något om honom!» Hon
