Sida:Det går an 1839.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


mig, huru nära slägt du är med din moster, hon der, som — »

Icke kom med i morse? det blir ej svårt att säga, kan jag tro, huru pass nära slägt jag är med min moster.

»Ja visst, men —»

Ja, jag är rätt ledsen, att hon icke hann med, stackars moster Ulla; hon har nu fått lof att taga sig egen skjuts, eller fara på Götheborgs-diligensen, och man får se hvarest vi kunna sammanträffa på vägen, om det alls sker. Kanske dröjer hon nu qvar i Stockholm, då det gick så der tvärt för henne vid sjelfva utloppet. Jag har en annan moster till, skall du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidköping och ser om min sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt hemorten med mig för att litet ruska på sig; och det var dumt, att hon skulle försöla sig, men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min egen räkning; det är alltid godt att hafva en moster, eller så, med sig när man färdas. Men jag var säker, det skulle icke slå mig felt att träffa någon resande ändå på vägen, som — ät sjelf, Albe! icke äter jag ensam upp alla de här.

»Tack,» sade han, glad att äfven få yttra ett ord. »Färdas du ofta till Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och Lidköping?»

Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behöfde det nu, för att falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.

Sergeanten såg undrande på flickan och teg. »Olja?» tänkte han. »Jag måste helt och hållet hafva misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste modet?» Han mätte hennes figur från topp till tå: den var minsann också rätt elegant, nemligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halfhögt: »Diamanter?»

Ja, just diamanter, min herre! Ha — ha — du tror kanske, att flinta duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går flinta an till. Men se, den som vill skära glas, min herre, han måste hafva diamant!

Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord likasom af en medfödd, hög sjelfkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru stolthet aldrig annars visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, då hon vände någon ryggen. Också sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte Albert vara på vägen att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade : »Vi hafva alltid tagit kritan ifrån Götheborg annars, och kunde hafva gjort så med oljan ock; men min mor fick bref om, att den skulle fås för 12