Sida:Det går an 1839.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Har frun något enstaka rum öfver, Annette?» sade värden och såg åt sidan in i en sidokammare. »Det är några förbannadt vidlyftiga friherrar, som okaperat oss helt och hållet, vi ha annars lokaler nog; men de höra till ortens noblesseri, och derföre ser herrn —»

Nej, svarade Annette, fins icke.

»Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum,» sade sergeanten beslutsamt och gick sjelf dit in. »Behöfs blott en säng. Det är omöjligt att icke sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och vackert hôtel, som här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en lång gång utmed gården leder till tusentals rum härinne.»

Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna. Gå, Annette, längst bort in i gången, och se om min egen kammare kan skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lemna min egen ro i sticket.

Annette och sergeanten gingo. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gaf sitt bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han Sara och bärarne. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till den långa gången, belagd med bräder, och hvilken, lik ett loft eller arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blifvit munter igen och fått den friskaste färg; men hvilken åter snabbt öfverdrogs af en harmsen sky vid bärarens artiga anmaning:

»Gå förut, söta fru!»

Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och åtföljd af Albert och Annette inträdde hon i den anvisade kammaren, den hon fann förträfflig. Flinkt och gladt ordnade hon deras saker derinne mot ena väggen. Bärarne betalades och affärdades. Efter en af Annette gifven anvisning på ett nyss för spisning ledigt blifvet smårum der nere, gingo de begge dit och njöto en tarflig aftonmåltid, som i synnerhet Sara Videbeck väl kunde behöfva.

En halftimme förfor. De följdes derefter åt upp ifrån spisrummet, och Annette gick förut att öppna dörren till nattlogiet.

»Gud låte herrskapet bli nöjda!» sade Annette. »Vi hafva ej bättre, för de många resande skull; jag skall straxt komma upp med ljus.» Derpå neg hon, steg ut och lemnade dem tillsammans.

Den breda, skönt uppbäddade sängen gaf tillkänna, hvad den beskedliga Annette höll dem före. Albert, för att genast i ögonblicket afskära all förlägenhet, sade: »bästa Sara, jag sitter i ett åkdon der nere, eller tager min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår icke för, att vingbreda baroner så upptagit alla rum, att