Sida:Det går an 1839.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Kyrkogården, omgifven af en låg stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Venern, att man tycker sig hafva sjön inunder sig. Och den gråa, höga, vördnadsbjudande kyrkan sjelf har man bredvid sig.

Sara bad att få sätta sig på en grafsten. Albert satte sig bredvid. »Du är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött?» Hon svarade ej en gång på dessa hans ord; men han följde hennes ögonkast och märkte, att hon länge och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr) betraktade ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i gräset: de rasade hurtigt och slogo hvarann i ansigtet med levkojor.

Barnen sågo hvarken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kommo barhufvade och långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men klappade dem kring hufvud och hals. Albert sade:

»Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar?»

Far och mor kunna de icke hafva varit utan, efter de äro till.

»Men om deras far och mor —»

Dött? ja, då beskyddas de af Gud ändå, och af goda menniskor, som alltid finnas. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men hvars nöje bestått uti att af sina medel uppkläda och hjelpa flere små barn, hvilkas föräldrar — Albert —

»Dött?»

Nej, väl sämre! slogos och förskingrade hvarann till själ och kropp, och läto barnen gå der.

»Ett sådant slags barn har du sjelf en gång varit, Sara?»

Och en barmhertig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag är. När pappa dog, vardt del väl något lugnare och bättre hemma, fast mamma då redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet, och icke mer kunde repa sig, ehuru det då annars kunde hafva varit en möjlighet för henne att bli menniska igen. Sedan har jag växt upp och tagit tömmarne hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag gifva mig sjelf, att jag vill förtreta och förderfva ingen; minst dig, Albert. Hiskeligt är och blir det alltid, att en menniska skall kunna få en rättighet, hvarigenom hon sättes i ställning att in i döden förgöra en annan. Dermed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden. Aldrig vill jag hafva den makten öfver en annan, och åt ingen tänker jag gifva den öfver mig.